Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken.
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.
Ibland vill jag så gärna bara släppa efter, låta allt passera och göras på enklaste sätt. Att bara få skrika, slå och bli arg för att Omma inte längre är här, få skrika att hon ska få komma tillbaka, bli arg för att hon togs från mig.
Det här är den dagen som alla tidigare år inneburit att Omma velat åka till kyrkogården för att få besöka sina föräldrars grav. I år blev det en dag vi åkte dit för att besöka Ommas. Jag vill så gärna få fortsätta vara ditt stöd, jag vill att du ska hålla min arm när vi går fram på stigarna. Jag vill så gärna få höra dig kommentera att mamma går så fort och alltid ska ha så bråttom. Jag vill ha dig här. Jag vände dig inte ryggen när jag gick från din grav, jag kan inte vända dig ryggen för du är alltid med mig.
Tolkningar, hur kan något som alltid varit inte längre vara, hur kan något som varit mer självklart än det idag, inte längre finnas? Hur kan en dag försvinna? Hur kan du bara sluta leva? Hur kan det som innan var min dag och min trygghet inte längre vara delaktigt i nuet? Hur kan ett nu bli ett då? Hur kan en verklighet bli ett minne? Hur kan jag leva utan Omma?
Att det kanske kunde ha varit en dag idag där du varit med, en dag då du hållt min arm, skrattat åt mammas tempo och funnits tillräckligt nära för en kram. Funnits. Du finns, annars hade jag inte orkat, för mig är du alltid verklighet, mer än en sammanslutning minnen - du är. Du är så oerhört mycket, för mig är du allt gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar